Om det här med att jobba i äldreomsorgen...

          Varför är anhöriga nästan aldrig lika nöjda som brukarna själva? 

 Som anhörig är man är inte lika nöjd med maten, 

inte lika nöjd med de sociala aktiviteterna – inte lika nöjd med något faktiskt. 

Och min fråga är varför?

Någonstans tänker jag sorg och vanmakt och ibland dåligt samvete och att det påverkar ens svar som anhörig.

  

Eller? 

Tänker ni något annat? 

http://aldreomsorgsbloggen.se/content/varfor-ar-de-anhoriga-nastan-aldrig-lika-nojda-som-brukarna-sjalva#comment-116378

  Detta läste jag på äldreomsorgsbloggen.se

Kan bara säga så här, vilket jag oxå kommenterade.

Jag känner mycket väl igen detta, 

Brukarna säger att de är nöjda men nära anhöriga är mindre nöjda. Kanske är det så att anhöriga inte riktigt kan acceptera att brukaren hamnat på ett hem, 

oförmögen att göra saker som alltid innan funnits i dennes vardag. 

Anhöriga kan eller vill inte ta till sig att saker förändras, 

att brukaren kanske inte längre vill sitta och titta på tv som hon/han alltid gjort tidigare. 

Att brukaren som tidigare satt uppe länge på kvällarna helt plötsligt vill lägga sig kl 19.00. 

Då känns det ibland som om anhöriga tycker att vården inte är bra. 

De kan inte förstå att det är brukarens egen vilja att lägga sig tidigt. 

Ofta heter det från anhöriga att 

"Jag kan inte riktigt förstå att mamma/pappa tappat intresset för att läsa, hon/han har ju alltid läst mängder med böcker?"

Jag kan bara säga att det kan finnas flera anledningar...

Dels som alla förstår så förändras synen genom åren, 

men det är ju oxå så att DU förändras som människa ju mer åren går...

Du tänker annorlunda, 

minnet sviker, 

du kanske inte alls kommer ihåg hur roligt du tyckte det var att läsa böcker.

Och sen hör man ofta från anhöriga

 

"Men visst minns du mamma hur trevligt det var att läsa, 

du som alltid blev helt lyrisk när du fick en bok i din hand som du bara måste läsa, 

o ibland när jag ringde dig mamma hade du inte tid att prata för den där boken var ju så bra."

 

 Acceptansen om att livet förändras är nog svår att ta till sig.

Livet kan väl inte bara förändras bara för att man hamnar på ett vårdboende?

Eller?

Kommentera gärna, 

skulle vara roligt att höra hur DU tänker!!!