sjunka ner på en plats i bussen,
plugga in mina hörlurar för att slippa höra på konversationer som verkligen varken berör eller intresserar mig.
Tror ni att det gick bra?
För det första så dog batteriet i min bluetooth,
och för det andra fick jag sitta nästan bredvid en pojke på ca två år som bokstavligen gallskrek sig igenom hela bussfärden in till Malmö.
Som om snurrdagen inte räckte för mig som jag hade på jobbet.
Det kom inte en tår ur hans ögon utan bara ren och skär ilska.
Sådana barn är ju bara så jobbiga.
Antagligen handlade det om något som barnet ville ha men inte fick och sen var det kört.
När jag äntligen kom hem så var det till en tystnad som var så otroligt skön att jag liksom bara var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar