Livet, människor, o möten på vägen...

Ibland tycker jag att livet rusar för fort, 

människor jagar runt och förstår knappt vad som pågår. 

Tillvaron är fullt av snuttifieringar och vi glömmer bort att se varandra i ögonen och byta några ord – 

på riktigt.

Har du någon gång funderat på hur många olika slags människor du möter under din vardag?

Människor du inte alls känner o

som du kanske aldrig har sett förut.

Människor som du känner, 

människor i förändring, 

människor som e på väg, 

människor som du trodde du kände,

 men som sen visade sig vara någon helt annan o som du nu inte längre kan ta till dig av olika anledningar.

Jag vet inte hur många av er som tänkt på detta...

men jag gör det ganska ofta.

Det kan vara människor jag möter på min väg till bussen när jag ska till jobbet.

Det kan vara människor som åker med samma buss som jag...

på väg någonstans, 

precis som jag.

Jag kan komma på mig själv att undra vart dom e på väg...

Till jobbet kanske, 

eller till den där fruktansvärt nervösa jobbintervjun som man helst av allt velat slippa men som man måste ta sig igenom.

Till affären kanske, 

eller till pojk/flickvännen.

  Kanske bara hem till ensamheten, 

där du kan vara dig själv o njuta av tillvaron efter en jobbig dag på jobbet.

Eller till den fruktansvärda ensamheten där det enda ljud du hör i tystnaden är klockans tickande.

Vi lever olika liv, 

en del har själv valt sitt liv, 

medan en del inte haft något val alls.

Ibland kommer jag oxå på mig själv med att analysera människor, 

att försöka tänka mig in i vad de är för slags människa.

Hur de lever sina liv...

vad de jobbar med...

o hur dom e som människor.

Jag gillar människor, 

gillar att ha dom omkring mig, 

skulle förmodligen dö av tristess om det bara fanns lilla jag på denna jorden.

Men sen finns det en annan bild av mig oxå...

den bilden där jag tycker om att komma hem efter jobb o bara vara...

bara vara mig själv.

Att inte behöva prestera något som jag själv inte vill.

Den sociala bilden för mig i mitt yrke är att det finns människor omkring mig hela dagarna...

patienter, 

läkare, 

sjukgymnaster, 

terapeuter, 

kolleger, 

chefer, 

anhöriga, 

städerskor, 

kockar...

Då behövs tystnaden som ett läkande plåster...

som ett lenande omslag för att komma igen till nästa dags möte med  människor.