Vagina med vassa tänder utmanar Downton Abbey

Vi är många miljoner tittare över hela världen som följer Downton Abbey som lär vara den kommersiellt mest framgångsrika tv-serien någonsin. 

Härligt att låta sig dränkas i skitsnygga kläder, 

bra skådespeleri och förutsägbara intriger.

Serien börjar med Titanics undergång 1912 och har nu avancerat till tjugotalets mitt. 

Historien dundrar på långt i bakgrunden - första världskriget var en prövning, men revolutionerna i Europa och de ganska tuffa klasstriderna i 20-talets England har inte satt ett enda spår på godset.

Inga fackföreningar hotar friden eftersom earlen av Granthams feodalism enbart går ut på att hjälpa arrendatorer på obestånd. 

Tjänstefolket vet sin plats och försvarar den ursinnigt. 

Svärson Tom överger sina socialistiska griller när lord Robert ger honom ansvar för godsets skötsel.

Nej, 

det mest bestialiska hotet mot civilisationen sådan vi lärt känna den kommer från ett annat välbekant håll.

Det börjar redan i första omgången med att lady Mary nästan ligger med en turk som lyckligtvis avlider alldeles före själva penetrationen. 

Följande säsong kommer en piga och frestar lord Robert till en nästan genomförd otrohet. 

Därefter går lady Sybil och lägger sig med chauffören. 

Hon straffas med att dö i barnsäng. 

För tre veckor sedan blev den rara kammarjungfrun Anna våldtagen av en betjänt och i det senaste avsnittet är lady Edith på smällen med en försvunnen journalist medan lady Rose kysser en svart man.

 

Den urkraft som hotar att och trygghet med fasa på slottet i Yorkshire är alltså en gammal mytologisk bekant – den kvinnliga sexualiteten, 

vaginan med tänder.

Att toppa allt detta elände före mellandagarnas julspecial är en verklig utmaning för en skicklig dramaturg. 

Rimligen är manusförfattaren, 

baron Julian Fellowes, 

den rätte mannen för uppgiften.

Hur ska det gå – ska lössläppta kvinnliga drifter störta allt vi håller kärt i gruset? Handen på hjärtat - var det inte detta vi alla innerst inne anade?

Texten kopierad från nedan webbsida

• Carsten Palmaer http://www.aftonbladet.se/kultur/article18010188.ab

• 
  

Möten som bara passerar och möten som stannar kvar

Möten

 Jag har mött så många människor i livet. 

 En del passerar i revy och stannar i skallen som ett dåligt minne. 

Flera passerar nästan obemärkt. 

 Sen finns det dom som fastnar och stannar vid din sida.

Sådana är de människor som du känner har något hos sig som du kan ta till dig.

Något som är värt att ha och något som är värt att bevara.

Dessa människor känner du dig trygg med och vill förmodligen gärna ha kvar i ditt liv för att du känner välbehag.

Det är som att få en vitamininjektion. 

Man blir glad och upplyft och man får en massa energi! 

De har förmågan att höja vår självkänsla och vi mår bra i deras sällskap.

Sen finns det sådana som stannar men som du verkligen inte kan ta till dig.

De gör dig tung och trött och som lyckas med att få dig att känna dig misslyckad och dålig. 

Glädjen blir som bortblåst i deras närvaro.

Envist klänger de kvar och emellanåt suger de musten ur dig.

Sådana människor är energitjuvar och de kan verkligen ta det där sista som  du sparat i din energitank för att sedan lämna dig stående och frågande om hur gick det här till egentligen.

Sådana människor försöker jag numera att undvika i den mån det går.

 För aldrig känner jag mig väl mer slut än när jag haft en sådan vid min sida.

Det behöver inte alls ta någon längre tid för denna energitjuv om du bara låter den hålla på.

Ibland förundras jag över möten mellan människor. 

Hur olika de kan vara. 

Både beroende på situationen men även på personligheten.

Vissa möten fastnar som sagt och stannar kvar i minnet länge. 

De berör och väcker olika känslor.

Ibland kan jag förundras över hur jag kommer ihåg vissa möten starkare än andra. 

Och komma på mig själv att undra över vad dessa människor gör just nu.