På väg ner till min lilla matbutik såg jag en kille som kom cyklande med hörlurar på.
När han cyklade förbi hörde jag hur han högljutt gnolade med i musiken som han lyssnade på.
Didididumdumdum lät det...
Han såg så glad och lycklig ut,
antingen för att det är fredag,
eller för musiken han hade i öronen,
eller helt enkelt bara en glad och lycklig människa.
Hela jag blev så upprymd av detta,
att se en människa verkligen inte bry sig ett dugg om att andra hörde hans gnolande,
det var bara han och hans musik just då.
När jag tittade mig omkring såg jag att flera log...
vi behöver detta i vår värld,
detta att våga vara den vi är och inte bry sig om vad andra tycker.
Kommer detta med åldern tro,
eller är det bara som man är?
Ser ju dagligen dessa unga tjejer som är så stylade så det är inte klokt.
En del vågar ju inte vrida på huvudet ens en gång i fall håret skulle komma i oordning.
Det vågar liksom inte riktigt vara sig själva.
Känns oehört trist.
