tisdag 19 november 2013
Ser ni mig på stan ikväll är det bara som en vindpust som flyger förbi...
Måste hinna ju...
Sverige-Portugal klockan 20.45
Hör ni sen en duns så är det bara jag som hoppar ner i soffan hos maken...
Det kommer att bli nervpirrande ikväll
Inget är väl så som väntans tider
Nu sitter jag här och väntar på att mobilen ska de ett litet ljud ifrån sig.
Har precis ringt till Vårdhuset igen och en stressad person sa att en Ssk skulle ringa upp mig.
Trevlig och vänlig var han,
men det kändes lite som om han så snabbt som möjligt ville bli av med mig för att han skulle kunna ta nästa samtal
Jag förstår att det är många som ringer,
att det är många som vill komma fram.
Men det är ju människan du möter som söker hjälp för ett eller annat antingen irl eller per telefon som vill känna sig trygg och att någon vill lyssna.
Vården är ju vad den är idag,
oberoende inom vilket yrke du arbetar.
Jag är ju själv där som yrkesverksam människa.
Sjukhuset ska vi bara inte prata om,
sköterskor,
läkare mm mm springer runt mest hela tiden och försöker verkligen vara där för patienten.
Såg det ju med egna ögon härom vecka när jag fick åka in akut.
Svammel från mig kanske...
men måtte mobilen ringa snart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)