Jobb med fina S idag så allt gick som en dans tills...
Skulle åka med en brukare till Sus idag och vi satt och väntade på färdtjänst i foajèn på kära jobbet.
Det kom ingen bil och efter en stund så ringde jag ner till mina kolleger och de skulle kolla upp det.
Efter en stund kom fina S ner till mig och meddelade att den kollegan som beställt färdtjänst hade inte kollat upp adressändringen på brukaren och att hen numera bor hos oss.
Färdtjänstbilen hade då stått och väntat på oss på annan adress i Malmö.
Fint va?
Väl framkommen till Sus kändes det som om det inte fanns en vettig människa att fråga.
Skulle till en avdelning som inte är så välbesökt och sköterskorna stod i klungor och hade tydligen sina världsproblem att prata om och tog ingen vidare notis om oss.
Tills jag hojtade till ganska högt.
Då masade sig en ganska trött sköterska upp ur stolen och frågade med släpig röst vad vi hade för ärende.
Hon pekade med en trött hand att vi kunde gå runt hörnet till rum 1.
Vid det laget såg jag rött och talade om för dem att jag lämnar mitt sällskap när jag installerat hen.
Ska du inte stanna?
Frågade den släpiga rösten.
Nä,
du det ska jag inte,
sa jag,
för nu ska jag åka hem eftersom mitt pass är slut för dagen,
och hade ni bemödat er om att vara lite mer alerta när det kommer människor in på er avdelning så hade jag varit hemma för länge sedan.
Det var tydligt att de inte lämnade sina patienter utan uppsyn här,
det hade jag förstått med en gång.
Så jag sa att det finns så många av er här att ni säkert kan avvara en som kan sitta med min brukare.
Vände på klacken och gick hem.
Tyckte dock synd om min brukare så att jag gick in till hen igen för att säga att allt är ok.
Som tur var så hade hen inte hört något av den andra konversationen.
Vilket bemötande...
Tänker på när vi på mitt jobb träffar på människor som inte riktigt vet vart dom ska.
Där finns det minsann både empati,
medkänsla och ett värdigt bemötande.
Mister du det har du nog jobbat för länge inom samma yrke.
