Oj vad det gör mig ont...
Tänker på alla dessa hemlösa i Malmö nu när vintern och kylan kommit till Skåneland.
Vet att jag bloggat om detta tidigare men det gjorde mig så otillpass när jag läste och hörde på radion om den stackars mannen som frös ihjäl i sin sovsäck häromdagen.
Läste dock i tidningen i dag att DET ska tydligen finnas plats på våra härbärgen i Malmö för alla våra hemlösa.
Men jag undrar stilla om det verkligen är så?
Ser dem ju dagligen när jag går på stan till eller från bussen.
Med sin cykel fullastad,
eller bara till fots,
trasig,
och med sin packning på ryggen och i bästa fall sin sovsäck i en plastpåse.
På tal om att försvinna från jordelivet så infann sig det på mitt arbete idag.
Den man minst hade kunnat ana finns inte mer.
Nu är det ju så att vissa personer tar man till sig mer än andra.
Och denna person var verkligen en som man tog till sig.
Det har varit en tuff dag p.g.a. detta.
Det är liksom så mycket runt omkring som sker då.
Kontakt med anhöriga,
läkare,
sjuksköterskan,
begravningsbyrån.
Och sen stod dom bara där,
de som skulle hämta hen till den
sista vilan,
hen,
som vi vårdat,
skrattat med,
kramat,
och haft det mysigt med vid kvällskaffet
finns inte mer.
Bara så där rycktes hen bort från oss.
Den som vi minst anat.
Sånt är livet!
Maken och jag har precis tillagat stekt rödspätta med kall persilje sås och senapsdressad spetskålsallad.
Mums!
Kvällsjobb i morgon och jag tror faktiskt att jag ska ta en rejäl sovmorgon,
det är lite tufft att sluta sitt pass kl 21 för att sen infinna sig pigg och alert nästa dag 06.45.
Sen i morgon kvällspass igen till 21,
och upp igen nästa dag kl 05.00.
Känner mig lite sliten bara jag tänker på det.
Men vissa veckor är mer jobbiga än andra med mina knastider.
Men jag skulle ALDRIG vilja byta jobb.
