Har precis varit nere på stan och uträttat en del ärenden som har med kära jobbet att göra.
Lustigt det här med oss människor egentligen.
Vi skyndar förbi i snålblåsten på väg någonstans.
Alla har vi ett mål.
Alla ska vi någonstans.
Sen har vi mannen som nästan höll på att köra omkull mig när han skulle stiga upp på sin cykel...
vinglade till,
bad sen om ursäkt för att han inte såg mig,
han var tydligen långt borta i sin egen lilla värld.
Noterade även de tiggare som sitter på Kaptensbron i Malmö...
Jag kan liksom inte låta bli att förundras över hur de klara av att sitta som de gör?
Det blåser kalla vindar på bron i och med vattnet och det bör ju bli ganska kallt efter en liten stund.
Dag efter dag sitter de där...
Dag efter dag är det samma människor...
Ofta med ett fotografi framför sig som förmedlar att de har en familj att försörja...
Kanske...
Jag undrar ibland om det verkligen stämmer eller om det är som man kan läsa i media att det är organiserade ligor som ligger bakom deras tiggeri.
En annan grej som jag har funderat på...
Min kollega ska förmodligen sluta på min lilla paviljong.
Hon frågade mig om jag ville ta över hennes position som teamledare.
Jag kommer nog att göra det...
Men jag funderar också på om jag kommer att fixa det...
Inte för att jag tvivlar på mina ledarkunskaper för redan nu så är jag vikarierande sådan.
Utan jag tänker mer på om jag kommer att orka med det i längden.
Vi får väl se...
men det känns som om jag är redo!!!
