Vet att jag låter som en surkärring nu...

Många kvinnor lever liksom för att prata o analysera o tänka.

Herreguuuud!!!

 

Varenda sten måste vändas på o sen måste man dissekera det man hittar där under.

Jag pratar om FB! 

Ja, 

jag HAR varit en del av den communityn...

Obs! Har varit!!! 

 

Flertalet kvinnor älskar att skriva visdomsord på sin vägg, 

ord som på något sätt ska beskriva hur dom e.

Oftast e de så de skulle vilja vara, 

men dom e långt från detta.

O om vissa kvinnor inte får berätta vad som pågår i deras liv så exploderar dom.

Här kan dom i realtid uppdatera alla om hur många situps dom gjorde i morse,

hur det e med lillans snuva å hur drinken ser ut i handen på playan på den dyra semesterorten.  

I själva verket ligger dom kanske på stranden i Lomma o dricker päroncider ur plastglas.

Just det där med drinken förresten…

 

Bilden tas med fördel på handen, 

ner mot benen o med havet som fond, 

där kan ingen se att det e playa Lomma.

Tjock mage o hantlar vid midjan e väck från den perfekta värld som visas upp…

 

Missförstå mig rätt, 

jag e egentligen ingen surtant o naturligtvis väljer du själv om du vill följa flödet på FB.

Men jag gav upp, 

det e mer än två år sedan jag gick ur...

för jag blev så trött...

trött på alla quiz, 

trött på alla uppdateringar om febriga ungar, 

grönt eller gult snor, 

kollegan som aldrig lyssnar...

o bla bla bla...

Nej,

jag stannar här på min blogg o myser!!!!

 

Om att vara "In the middel of your life"

E jag där redan?

Jag som känner mig ganska pigg o alert o nyfiken på det mesta 

(förutom värken då).

Men om jag sätter mig ner o tänker så e det nog så att det snarare smugit sig på.

Hur många ggr har jag inte stått i affären o dragit i något plagg, 

funderat, 

nä, 

jag e nog för gammal för det.

Eller det där pälsaktiga, 

som en liten piffig detalj till mina halvstövlar, 

nä, 

leave it, 

för vad ska folk tro!!!

"Hon tror nog att hon bara e trettio".

Dom där jeansleggingsen med ett litet litet småslitet hål i, 

skitsnygga enligt min mening, 

nä, 

leave that too, 

för vad ska dina arbetskamrater tro!!!

 Än så länge e det väl inget som hindrar mig att gå på puben o bli lite "rolig", 

eller att ligga i solen med tuttarna i armhålan, 

(nä, så farligt e det inte ännu).

Jag har alltid sagt att "jag kommer aldrig att bli tant".

Mina barn ler nog igenkännande nu tror jag.

Men när blir man egentligen tant?

Finns fenomenet tant numera?

Hur ser en tant ut?

Kanske en lite gumma med en plirig hatt på huvudet och en kappa som är uppknäppt i halsen och i handen en svart "tant" väska.

E det så?

Eller har "hon" försvunnit?

Jag för min del tror inte att hon "finns" lika mycket mer nu...

jag menar "tanter" idag klär sig mycket piffigare än förr o det e ju tidens utveckling o modet som gjort det tack o lov.

Det bästa e ju att bara leva på å inte fundera så mycket på hur man ska göra för å verka yngre än man e.

Då blir jag bara rädd för att det blir fel...

Blink å swisch,

nu e du tant...

eller?

Hur tänker du?

Kommentera gärna!

Om det här med att jobba i äldreomsorgen...

          Varför är anhöriga nästan aldrig lika nöjda som brukarna själva? 

 Som anhörig är man är inte lika nöjd med maten, 

inte lika nöjd med de sociala aktiviteterna – inte lika nöjd med något faktiskt. 

Och min fråga är varför?

Någonstans tänker jag sorg och vanmakt och ibland dåligt samvete och att det påverkar ens svar som anhörig.

  

Eller? 

Tänker ni något annat? 

http://aldreomsorgsbloggen.se/content/varfor-ar-de-anhoriga-nastan-aldrig-lika-nojda-som-brukarna-sjalva#comment-116378

  Detta läste jag på äldreomsorgsbloggen.se

Kan bara säga så här, vilket jag oxå kommenterade.

Jag känner mycket väl igen detta, 

Brukarna säger att de är nöjda men nära anhöriga är mindre nöjda. Kanske är det så att anhöriga inte riktigt kan acceptera att brukaren hamnat på ett hem, 

oförmögen att göra saker som alltid innan funnits i dennes vardag. 

Anhöriga kan eller vill inte ta till sig att saker förändras, 

att brukaren kanske inte längre vill sitta och titta på tv som hon/han alltid gjort tidigare. 

Att brukaren som tidigare satt uppe länge på kvällarna helt plötsligt vill lägga sig kl 19.00. 

Då känns det ibland som om anhöriga tycker att vården inte är bra. 

De kan inte förstå att det är brukarens egen vilja att lägga sig tidigt. 

Ofta heter det från anhöriga att 

"Jag kan inte riktigt förstå att mamma/pappa tappat intresset för att läsa, hon/han har ju alltid läst mängder med böcker?"

Jag kan bara säga att det kan finnas flera anledningar...

Dels som alla förstår så förändras synen genom åren, 

men det är ju oxå så att DU förändras som människa ju mer åren går...

Du tänker annorlunda, 

minnet sviker, 

du kanske inte alls kommer ihåg hur roligt du tyckte det var att läsa böcker.

Och sen hör man ofta från anhöriga

 

"Men visst minns du mamma hur trevligt det var att läsa, 

du som alltid blev helt lyrisk när du fick en bok i din hand som du bara måste läsa, 

o ibland när jag ringde dig mamma hade du inte tid att prata för den där boken var ju så bra."

 

 Acceptansen om att livet förändras är nog svår att ta till sig.

Livet kan väl inte bara förändras bara för att man hamnar på ett vårdboende?

Eller?

Kommentera gärna, 

skulle vara roligt att höra hur DU tänker!!!

Dagen idag...oj, det e ju fredag!!!

Ställde alarmet på 07.30, steg upp 08.00...

Konstaterade med en gång att solen inte stigit upp ännu...

Kanske tar den sovmorgon?

 Frukost om en stund, 

sen diska o bädda o fram med dammsugaren!!!

Tänkte röja lite här hemma idag...

kan behövas ser jag!!!

Sen kallar jobbet...

idag mellan 16.30-19.45.

I går kände jag mig alldeles mörbultad när jag kom hem från jobb,

värk i hela kroppen, 

trött o hängig trots att jag vilade en stund på eftermiddagen.

Min värk mår bättre av lite vila även om jag inte jobbar så många timmar om dagen.

Vet inte vad som händer efter denna månaden slut,

bättre att ta en dag i sänder.

Får väl försöka att lära mig det! 

 Det e bara så mycket som ska göras när man väl e där...

på jobb menar jag.

Men igår satte jag mig ner o planerade lite...

det e så mycket som ska klaffa...

Så jag jobbar på det...

Det SKA funka...

så e det!!!

Phu...

En timme senare...

Dammråttorna borta...

Golven torkade...

måste pusta lite...

svettigt att städa ju.

Nu återstår toalett o badrum sen är La Casa Gustafsson färdigt!!!