Dagarna går ihop med varandra

Normalt brukar maken och jag uttrycka oss så här när fredagen börjar att närma sig....

 

 

Så är det inte denna veckan eftersom i alla fall mina dagar bara gått förbi i ett enda töcken känns det som.

Ringde till min läkare i eftermiddags som absolut inte rekommenderade mig att återgå till jobbet på måndag eftersom jag fortfarande inte alls känner mig kry, 

fortfarande har feber och bara kan vara uppe en liten stund åt gången.

Fick en tid på tisdag.

Finns det sprutor mot arga och envisa virus tro?

Kort och konsist om skolmaten...

Men jag reagerade på ett inlägg på SDS idag den 3/1-14.

Angående den så himla mycket omdebatterade skolmaten.

Har det inte varit så i alla år?

Bloggaren bakom dessa tangeter har varit med en tid och alltid har det varit så.

Nu först till inlägget...

Skribenten skriver att maten är god. 

Och om man har en annan inställning bör man tänka efter och se andra barn som inte har den möjligheten att gå och köpa annan mat.

Om man inte får mat i sig kommer man inte att tänka effektivt.

Man måste ha en inställning som man tjänar på och då kommer man inte att tycka så illa om maten.

Jag väljer att inte ta hela inlägget med och vill ni läsa hela så vet ni var ni kan hitta det.

 Jag funderar så här...

Ska man då sitta genom hela måltiden och försöka intala sig själv hur gott det är bara för att ha rätt inställning till det hela och för att tänka på att alla barn inte har det privilegiumet att få mat på annat sätt under skoldagen.

Det funkar ju inte riktigt så i verkligheten.

Alla barn ska kunna få den rättigheten att äta bra,

nyttig,

men framförallt god och näringsriktig mat.

Jag är mamma till 5 st numera vuxna och utflugna barn som inte alltid åt av skolmaten i skolan där de gick.

Många ggr påverkade de säkert varandra.

Tyckte någon att det såg äckligt ut så tyckte de andra det också.

Men jag menar,

skolmaten har alltid varit omdebatterad och synpunkterna har gått vida och höga om hur det smakar egentligen.

Varför servera mat till barnen som de inte äter och som hamnar i soptunnan istället.

Varför inte tillaga mat som de tycker om och som gör att de återkommer, 

äter,

 mår bra, 

och kan tillgodogöra sig kunskaperna istället.

Jag håller inte med den som skrivit insändaren till fullo, 

för varför ska man äta mat som inte smakar något överhuvudtaget eller som bara växer i munnen.

Då går man nog hellre och köper en baguette eller ev. en falafel om man nu har den möjligheten.

Tyskungen

Uppe med tuppen och kära maken i morse också men gick och lade mig igen efter en kopp kaffe.

Tyckte liksom inte att jag skulle gå upp så tidigt när jag fortfarande inte känner mig riktigt ok.

Vad händer?

Jo,

jag kunde liksom inte somna om men stannade kvar i sängen ändå.

Somnade till slut och vaknade 11.15...

Hepp!!!

Snacka om att viruset inte släppt taget om mig.

Sitter här nu och försöker att vakna...

det går sådär kan jag säga.

Att något kan vara så segt egentligen.

Kan liksom inte vara uppe några längre stunder ännu.

Maken och jag satt och tittade på Tyskungen igår kväll.

Den var sådär tyckte jag.

En sak retade jag mig på nåt så kopiöst.

Dom fick (alltså huvudpersonerna i filmen) ett barn när filmen började.

Detta barn släpade dom med sig hela tiden på armen igenom filmen.

Antingen var det hon som bar eller så var det han som bar den lilla.

Även i de mest spännande sekvenserna så fanns barnet med.

Det blev liksom inte relevant till slut...

Jag menar,

istället kunde dom ju haft någon liten sekvens med där man såg att hennes svärföräldrar kom och tog hand om den lilla så att betraktaren kunde notera att nu var hon i deras beskyddande värld.

Istället för att fara runt i all slags väder och in och ut på alla ställen som dom befann eller skulle åka till under filmens gång.

Det blev inte verklighetstroget och det funkar ju inte riktigt så i verkligheten om man ska vara riktigt krass.

 Filmen pendlar mellan nutid och 1943 då andra världskriget gjorde Fjällbacka till ett tillhåll för motståndsrörelser och spioneri. 

Det borde vara spännande men är det inte. 

Och även om allt är mycket vackert filmat och väl serverat är det oerhört platt.

Kanske beror det på Erika Falk och hennes polisman. 

De är tråkiga människor, 

riktigt tråkiga människor.

Det finns liksom inte tillstymmelse till empati eller kärleksfull närhet dom emellan.

Jo,

en scen kan jag erinra mig...

då blev Erica väldigt upprörd och vill stiga ur bilen.

Hon gör detta och hennes polisman kommer och håller om henne en stund.

Men detta är nog allt.

 Någon form av samhörighet kan man väl visa för betraktaren trots att det är en deckare. 

Dom har trots allt ett litet barn på 6 mån tillsammans. 

Jag bryr mig inte en sekund när hennes mamma blir påkörd. 

När hennes halvbror dör tänker jag: ok. 

När Erika blir kidnappad sympatiserar jag mest med kidnapparen som måste vara i hennes tråkiga närvaro. 

Inte ens när Erika till slut kommer upp ur källaren där hon blivit nedtvingad av en f.d. naziman blir hennes man glad att se henne igen. Nä,

dom bara tittar på varandra och så går filmen vidare. 

Detta är riktig sömnvarning!
Det är precis vad jag vill göra när jag ser henne på film.

Somna alltså!!!

 Denna film ger jag endast 2 Fundersamma Krutkärringar!