Trodde väl aldrig att jag skulle bli så sjuk som jag varit.
Nä,
jag överdriver verkligen inte.
I 3 dgar har jag legat och feberyrat,
drömt konstiga drömmar,
Underbara maken har varit vid min sida hela tiden,
servat mig och hela tiden bara funnits.
Det har kommit från och till för mig,
nästan lite panikartade drömmar som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på.
Ångestdrömmar som jag vaknat till,
och som gjort mig väldigt olustig.
Har försökt att riktigt tänka till om dem men allt är bara ett stort blurr.
En upplevelse som bara finns som en dimhöljd tanke som liksom inte riktigt går att frammana i mitt inre längre.
Lika bra det kanske,
för detta vill jag verkligen inte uppleva någon gång mer.
Så himla jobbigt att vara så sjuk,
ett tag sa jag till min make att det känns som om jag aldrig blir frisk igen.
Låter kanske konstigt men så kändes det faktiskt.
Ont precis överallt i alla muskler och leder,
huvud,
armar och rygg.
Feber som steg strax över 40 strecket i 3 dgr.
Idag vaknade jag kl 6 och drack kaffe med maken men lade mig igen vid 8 och sov till 13.30...
Helt sjukt vad jag mår dåligt!
Fick jag ringa jobbet och säga att jag stannar hemma veckan ut för jag skulle egentligen jobbat i helgen som kommer.
Detta önskar jag inte min värsta fiende om jag ens har någon.
Från att gå från en underbar ledighet på 6 dgr sammanlagt tillsammans med nära och kära från när och fjärran till detta med att insjukna i den värsta flunsan jag någonsin haft...
Att nyårshelgen liksom bara försvunnit i någon slags dimma på någotvis är obegripligt.
Men man befinner sig väl i en annan värld långt bort i en annan dimension någonstans.
Uppe korta stunder i alla fall.
Pratade precis med kära maken när han ringde från jobbet och det kändes nästan som om vi inte fört någon vidare konversation under min tid i dimman.
Nu känns det som jag är tillbaka i verkligheten igen,
delvis i alla fall.
