Handbollen är i full gång,
och är det något som jag inte delar med käre maken så är det just handboll.
Fotboll däremot missar jag inte gärna,
i alla fall inte när MFF eller Sverige spelar.
Men ikväll är det som sagt handboll och då är maken inte kontaktbar.
Då skulle jag i så fall ligga och kräla eller krypa på golvet...
då skulle han nog höjt på ett ögonbryn eller tre.
Men jag låter honom njuta av matchen så kan jag sitta här och knappa lite.
Dagen har varit fin,
jobbade med fina S så det har gått som en dans.
Uppe i gryningen som vanligt men var förvånandsvärt pigg.
Tills jag kom hem d.v.s.
Dötrött,
för det är rena rama sömnmedlet att sitta på en buss som ska ta en hem från jobbet.
Tror att det hinner gå ca 10 minuter sen är jag i min egen fundersamma värld.
Ibland är den så fundersam att jag nästan glömmer att hoppa av på min hållplats.
Nästan alltid så omges jag av en massa tankar.
Ibland undrar jag till och med om det syns på mig vad jag tänker på eller om det rent av hörs.
Idag steg det på en kille sådär 12-13 år ca två hållplatser efter mig.
Efter en stund tog han upp sin telefon och började att prata med någon.
Inte var det ett tyst samtal i heller.
Nä,
jag med flera fick ett ofrivilligt utdrag om hur hans dag hade varit från det att hans alarm gick igång i morse tills det att han nu satt på bussen.
Funderar på en sak...
Varför tror han att alla runtomkring honom vill veta vad han gjort idag?
Varför vill man redogöra för en annan person i andra luren hur ens dag har varit?
Är det intressant att veta hur han klädde på sig,
eller vad han åt till frukost
Hur tänker man när man beter sig på det sättet?
Eller tänker man inte alls?
Jag menar,
andra som inte känner honom kan ju bara vara väldigt måttligt lite intresserad.
Förmodligen personen i den andra luren också.
Det lät så,
för det kändes som om det bara var han som pratade och den andra liksom bara svarade.
Damen bakom mig i bussen pratade också i telefon,
och inte var hon lågmäld hon i heller.
Nu pratade hon på ett språk som var främmande för mig...
men detta kacklande hela tiden gör mig tokig.
Nu verkar jag gnällig,
jag vet.
Men ni skulle varit där...
Tog en sväng om Falafel och Kebabkanalen när jag gick hem.
Blev sugen på en Falafelrulle.
Men den kunde jag varit utan kan jag säga.
Det var inte gott!
Kikärtsbullarna var kalla och degiga,
och hela rullen smakade beskt på nåt vis.
En kväll för inte så länge sedan köpte maken och jag Falafelrulle på Segevångs kiosken.
Denna rulle hade vi med oss i bilen på väg hem vilket tar ca 20 min.
När vi kom hem och skulle äta så var rullen fortfarande varm och kikärtsbullarna precis så frasiga som de ska vara.
En fröjd för gommen alltså.
Aldrig mer Falafel och Kebabkanalen!
Idag har varit en sån där bra dag,
ni vet sådana som man riktigt kommer ihåg.
Ibland när det varit en sån där skitdag,
så försöker jag att glömma så fort jag bara kan.
Skriver av mig lite och gnäller lite,
sen är det borta liksom.
Jag har väl en förmåga att svepa bort det som inte är så bra och ta tillvara det som är och blivit bra.
Förresten så blev jag färdig med mina pärmar och allt annat pappersarbete som jag var tvungen till att fixa på jobb.
Jag tänkte att det är lika bra att ta tjuren vid hornen och fixa det.
And I made it!!!
I morgon jobbar jag kvällspass och jag ska ha vår kära praktikant med mig som ett plåster hela kvällen,
det var faktiskt han som uttryckte sig så i eftermiddags.
Han är duktig och väldigt omtyckt av både brukarna och oss personal och det känns bra.
Nu har jag skrivit av mig lite,
men jag fattar egentligen inte vad det är som gör att ni kära läsare återkommer till min blogg?
Men jag kan bara säga att det är himla roligt att ni vill läsa om den
Fundersamma Krutkärringens Fundersamma Tankar.
Funderingarna är ju många och ibland tänker jag på varför jag tänker så mycket.
Social är jag ju så det stänker om det på mitt arbete.
För där kan man inte vara något annat.
Det tillhör liksom yrket.
Men tankarna,
de bara flödar över ibland,
liksom vill glida ur tankerummet i mitt huvud.
Och då måste jag tömma detta rum,
det är då jag skriver.
Skriver så att tangenterna bara glider under mina fingrar.
Sällan så säger det stopp när jag skriver och när jag känner att det inte finns mer som vill ut ur mitt tankerum så är det dags att redigera det.
Ibland ändrar jag lite på texten men i det stora hela så finns det ursprungliga med...
det som bara forsar ut ur mit huvud.
Checkt spellings!
Tack för mig!!!
