att kunna vara där människor behöver mig mest.
Men samtidigt har jag nog ett av de mest krävande jobben som finns.
Att arbeta med människor som inte har förmågan kvar att klara sin vardag själv kan vara mycket givande men samtidigt kräver det mycket av dig som person o personal.
Veckan efter det att du jobbat helg känns just nu mycket jobbig.
Hela kroppen värker,
man känner verkligen att man jobbat...
puh...
.gif)
Detta som nu följer är en vanlig dag på mitt jobb.
Händelserna är verkliga,
men namnen är fiktiva.
Morgonen när du kommer till jobb 06.45 är väldigt lättsam,
det börjar med att du står där i köket o lagar frukost till 10 boende o allt är lugnt.
Cornelis sjunger på radion o SSK kommer för att ge oss lite rapport.
Plötsligt börjar larmtelefonen att pipa,
ok,
någon har vaknat o vill ha bäddat sin säng.
Vänta,
jag ska bara få gröten i kokning så kommer jag.
Du hör sen någon från ett rum som skriker
"HJALP"
(PÅ SIN EGEN LILLA DIALEKT)
lugn,
lugn jag kommer,
jag kommer.
Efter en stund e det som om hela paviljongen kommit i gungning.
Någon kommer ut i sitt nattlinne o frågar om det e morgon eller kväll.
Det e morgon svarar jag så lugnt som jag bara kan medan jag tänker
"kära kollega kom nu o hjälp mig"...
konstaterar samtidigt att det är en halvtimme tills hon dyker upp.
Tittar till Olga som ropar på "hjalp" när jag ändå går förbi o ser att hon fortfarande ligger i sin säng...
nåja ingen
"ko på isen"
hon har rörelselarm som larmar om hon skulle svänga benen över sänggrinden.
Går o bäddar sängen o pratar lite om vad som ska hända idag på paviljongen.
Det piper till i telefonen igen o jag går in till Beppe,
han måste bara upp NU...
kan inte hjälpa honom nu eftersom det är dubbelbemanning,
ber honom vänta en stund o det går bra säger han.
Hinner ut i korridoren o Beppe larmar igen,
jag går in igen,
ber honom vänta,
men han vill upp NU...
Vid detta laget känner jag mig lite stressad...
Lisa kommer gående i korridoren tvättad,
påklädd o på gott humör...
klockan är nu 07.15.
Lisa vill ha frukost,
men jag förklarar att frukosten är 08.30...
men det förstår inte Lisa.
Jag föreslår att hon ska gå ner på sitt rum o titta lite på tvn,
så säger vi till när det e dax.
Hon går ner på sitt rum men muttrar lite när hon går iväg.
"E dar nån"
hör jag från ett annat rum...
det e Fingal.
Han e sååå skånsk som någon kan bli.
Han kan bli väldigt orolig o e väldigt uträknad.
Går in till honom o frågar om han glömt att det finns en larmklocka på hans hand.
Han svarar att han vet det men att det e lättare att ropa för då kommer ni med en gång för att ni tror att något har hänt.
Säger till honom att han får ligga en stund till.
Vi kommer strax...
Måste få frukost mackorna klara annars blir det kaos när alla äntrar matsalen.
"HJALP"
hojtas det nu ännu högre o jag går in för att mötas av en dam med båda benen över sängen.
Hjälper henne med tvättning o påklädning o vid detta laget har kära kollegan kommit o vi har en snabb rapportering om vad som hänt under natten innan vi fortsätter.
Har väl inte mer än fått ner damen i sin rullstol o kört ut henne i matsalen förrän hon säger att här kan hon minsann inte sitta länge för hon måste ha hjälp.
Jag undrar vad hon vill ha hjälp med,
o hon svarar...
- Du måste hjälpa mig att lyssna på högtalaren i tågvagnen för jag ska hoppa av i Krylbo för att hälsa på mamma o pappa.
Tilläggas skall att damen är 90+.
I sin egen lilla värld e hon nu på väg till Krylbo för att hälsa på sina föräldrar o inte alls i matsalen för att äta frukost...
- Nähä du,
lilla vän det e flera timmar sen jag åt frukost förstår du,
säger hon till mig.
Beppe har nu oxå kommit upp men när jag går förbi i korridoren e dörren till hans rum öppen,
han kallar på mig där han sitter i sin rullstol o säger till mig,
-Vet du,
jag kan inte ha dessa arbetstider längre,
det tar för mycket på krafterna att fara fram o tillbaka.
Inom mig suckas det nu ganska högt medan jag försöker att förklara för honom att vi nog ska försöka att fixa till det men att nu vankas det minsann frukost med ägg,
gröt o goda mackor.
Han köper det för stunden men när frukosten är uppäten säger han till mig o min kollega,
-Det e inte så konstigt att vi inte har så många glas kvar när vi jämt måste kasta glas på varandra.
Troligtvis hörde han min o kollegans snack om att köpa in nya dricksglas till paviljongen.
Håhåjaja...
En vanlig dag på mitt jobb?
Nä,
så här e det inte alltid hos oss,
men det e vanligt förekommande.
Konstigt att man e sliten?
Konstigt att man e trött?
Konstigt att man har värk?
Konstigt att man gillar sitt yrke?
Det sistnämnda kanske ni tycker e märkligt.
Men jag hävdar fortfarande,
jag är stolt över att vara uska!!!
