Utanför himmet...
Var alltså tvungen att gå in och redigera detta inlägg eftersom jag upptäckte en sak på bilden som inte framkom vid förra uppdatering av fundersamma jag.
Denna bild tog jag alltså utanför himmet där jag jobbar.
Ni som läser blir kanske lätt roade av det fortsatta knappandet och det får ni bli,
men det är nämligen så här...
Som ni säkert förstått så jobbar jag på ett hem för äldre människor.
Och jag älskar mitt yrke.
Som på så många andra hem där det bor äldre människor så är det ju så att när någon går bort så kommer det nya som behöver vår hjälp.
Och något eller några "går igen".
Så också på "mitt hem".
Många saker har inträffat när man jobbar på kvällen eller som "nattisarna" berättat när de går av sitt pass.
Gungstolar som kommer i gunging av sig själv,
larm på rum som är tomma,
papper som helt plötsligt ligger på golvet fast att de alldeles nyss låg i en brevkorg och inte kunde komma någonstans utan att man tog tag i det,
småspringande steg på loftet där man egentligen inte kan gå upprätt,
flickan som de äldre kan se men inte vi,
kollegans hund som helt plötsligt stod och morrade in i ett hörn där det inte fanns något som man kunde se vid blotta ögat.
När jag ändå är igång så vill jag berätta om den tidiga morgonen när jag stod i köket och lagade frukost och någon helt plötsligt drog mig i förklädet så jag steppade bakåt ett steg.
Det fanns ingen mer än jag där...
Eller när brand dörren till ett rum helt plötsligt flög upp för att snabbt stängas igen...
Ingen kul grej att uppleva...
En branddörr är tung och kan inte bara öppnas utan mänsklig kraft,
soptunnans lock som bara stängs med ett dån...
det fanns ingen där.
Detta har hänt vid upprepade tillfällen och tilläggas skall är att tunnans lock alltid är stängt av förklarliga skäl.
Mycket mer skulle jag kunna berätta och dessa saker är självupplevda av fundersamma jag.
Nu till bilden som jag tog.
Denna plastkupa har alltså suttit på en lyktstolpe på stigen som går utanför himmet.
Sven (stormen) tog tag i denna och gjorde ett hål i den,
vi fann den utanför dagen efter.
Igår snöade det och då såg man tydligt bilden av Musse.
Men när jag förstorade bilden i min mobil så upptäckte jag att det faktiskt syns ett ansikte i hålet.
(Förstora bilden så får ni se)
(skratta ni som vill)
Ansiktet av en människa...
Saker och ting händer faktiskt på detta rum än idag.
Ja,
ni måste tro att jag fått KLUNS i skallen...
men jag tror att vi är många som jobbar inom den yrkeskåren som kan nicka igenkännande.
Vill bara tillägga en sak...
lyktstolpen där "mussepiggkupan" satt en gång har vaktis fixat massor av gånger eftersom lampan har en tendens att släckas lite precis när den känner för det...
