För er som inte läser så mycket om vad som händer i världen så publicerar jag denna artikel från SDS den 28/10-2012.

Joumana Haddad

författare och journalist i Libanon

Översättning från engelska: Ingrid H Fredriksson

Artikeln handlar om Libanesiska kvinnor o  Joumana Haddad manar till revolt mot patriarkatet. 

Dubbla budskap

Kultur & Nöjen.

Libanesiska kvinnor ska helst vara både sexiga och kyska. 

Joumana Haddad manar till revolt mot patriarkatet.

Han var muslim. 

Och han var gift. 

Ingetdera hindrade honom från att vara en charmerande och förträfflig älskare. 

Tvärtom. 

Hans heta arabiska temperament och hans lidelse till följd av frustration i det äktenskapliga samlivet var verkligen en explosiv kombination.

Men killen var minst sagt märklig. 

Varje gång vår utomäktenskapliga förbindelse skulle ”fullbordas” på något hotell var hans första åtgärd, 

 sedan han klätt av mig, 

att ta ut riktningen mot Kaba. 

Det brukar finnas en pil i taket som pekar mot Mecka och visar duktiga och gudfruktiga muslimer åt vilket håll de ska vända sig när de ber.

Och som han bad. 

Varje gång det var bönetid steg han snabbt upp från vår syndfulla bädd där han lämnat små spår av sperma för tvagning. 

Sedan tog han en handduk och täckte sin nakna kropp från naveln till knäna varefter han vände sig mot Mecka och fördjupade sig i al-Fatihah. 

Efteråt kom han tillbaka, 

smuttade på champagne och fortsatte sin jordiska gärning med förnyad besjälad entusiasm.

Till en början tittade jag på honom, 

häpen och road. 

Jag tyckte att det hela var ganska lustigt med en anstrykning av perverst och subversivt: 

en muslimsk gift man begår äktenskapsbrott och dricker alkohol men håller fast vid sina dagliga bönestunder som enligt profetens instruktion är inträdesbiljetten till paradiset. 

Snart förbyttes dock min reaktion i irritation, 

och jag lämnade honom. 

Jag träffade honom aldrig mer, 

men fortfarande händer det att jag föreställer mig hur han med ändan bar gör sig redo för ”Allahu akbar”. 

Att han var en ”kysk” man var han själv övertygad om.

Historien kom för mig när jag läste den vidriga nyheten om en tunisisk kvinna våldtogs av polisen och sedan anklagades för att ha uppträtt oanständigt och omoraliskt eftersom hon hade ”gripits” i en bil tillsammans med sin fästman. 

Att befinna sig i en bil med sin fästman är moraliskt opassande menar alltså de som inte drog sig för att våldta. 

Det finns ett arabiskt ordspråk som lyder: 

Den som ska vara beskyddare är ofta den som begår övergreppen.

Jag undrar hur många sådana dubbelnaturer det finns i arabvärlden i dag. 

Min granne är en ”god” kristen som går i mässan varje söndag och misshandlar sin fru varje kväll. 

En man, 

en ”liberal” intellektuell, 

klandrade mig för att ha för strikt klädsel och sedan, 

när vi var på en restaurang, ställde han till en förskräcklig scen när hans syster kom dit iförd kortkort kjol. 

En berömd vänsterorienterad romanförfattare påstår sig försvara kvinnans frigörelse men missar aldrig ett tillfälle att trakassera en kvinna sexuellt. 

De tre är bara några exempel.

I vår kultur betraktas dygd och avhållsamhet som synonyma begrepp, liksom frihet och depravation, speciellt när det gäller kvinnor. 

Det är Casanova–horan-syndromet. 

I detta land, 

Libanon, 

som ska vara så ”modernt” är det fortfarande på det viset att många kvinnor förväntas vara oskuld när de gifter sig. 

I ett normalt samhälle skulle ett sådant förhållningssätt ha uppfattats som ett smaklöst skämt. 

Men det är inget skämt, 

inte i en del av världen där hedersbegreppet är knutet till det som kvinnan har mellan benen och kvinnokroppen betraktas som manligt område.

Men det som jag tycker smärtar mest är det faktum att kvinnor accepterar att bli förödmjukade och kompromissar om rätten att bestämma över sina kroppar. 

När det gäller hedersmord tar mödrar ofta familjens parti eller iakttar tystnad, 

eller också släpar de sina döttrar till gynekolog för en ny mödomshinna. 

Under sekler har kvinnor manipulerats patriarkaliskt och tvingats till förnekelse – 

och mässar det de har lärt sig av arabiska mödrar, 

arabiska fäder, 

samhället, 

religionen, 

 kulturen.

Libanon ligger i botten när det gäller kvinnorepresentation i det politiska livet men i topp i fråga om kvinnoförnedring. 

Tydliga sexuella anspelningar utnyttjas på reklamaffischer, 

i tv-reklam och musikvideor. 

Det finns inte en reklamfilm för ett kylskåp utan en halvnaken kvinna som ligger ovanpå, 

vilket antas locka kunder.

Jag behöver väl knappast säga att det inte går att få se en halvnaken man som ska locka till köp av ny soffa.

Så är det i ett land som förväxlar modernitet och frihet med ytliga manér och där kvinnor knappt har några rättigheter. 

Det finns många fler exempel på diskriminerande beteende som är rena stenåldern i landet som har varit Mellanösterns Schweiz.

Det faktum att en del kvinnor vågar påstå att de själva har ”valt” att bli behandlade med sådan nedlåtenhet gör saken värre. 

Det må vara hänt om de med ”valt” menar ”förnekat” eller ”utsatts för hjärntvätt”. 

 För utan alternativ finns inget val och inte heller om alternativet är att bli utfryst, 

misshandlad, 

fängslad eller till och med dödad.

När briserar bomben? 

För det är explosivt, 

det som den arabiska kvinnan har inom sig: 

förmåga, 

ambitioner, 

frihet, 

styrka, 

självförtroende – 

och en ilska över allt som åläggs henne och som hon ofta samtycker till. 

När ska hon lita på att hennes rättigheter är ett ytterst angeläget ärende? 

Och framför allt, 

när ska hon sluta bidra till att det förlegade patriarkala systemet befästs?

Lösningen är att riva ner och åter riva ner, 

och sedan bygga upp igen. 

Män och kvinnor tillsammans. 

Det är den kampen vi behöver. 

Det är den revolutionen vi förtjänar.

                                                                                        http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/dubbla-budskap/