Med make o bror startar de sin långa bilfärd mot Turkiet i morgon.
Det är inget som jag ser fram emot.
Alltid är det likadant,
alltid samma oro finns i kroppen,
alltid samma obehagskänsla infinner sig,
och jag kan inte släppa det förrän dom är framme.
Ganska naturligt att man är orolig,
jovisst är det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar