Jag har INTE gått och blivit mentalt opålitlig eller förvirrad...

 

Men har ni någonsin funderat på det här med att bevara vissa ögonblick?

För mig finns det massor av sådana.

Säkert är det så också för er.

Man skulle kanske skaffa en liten ask där man kunde förvara alla dessa ögonblick och ta fram dem när man kände för det eller när man kom att tänka på en viss person eller ett visst ögonblick som värmde en.

Fast jag tror redan att jag har en sådan egentligen,

för det är ofta som det känns som om jag tar fram den när jag sitter i mina Fundersamma Tankar.

 

Det kan vara kramen som kändes så varm och verkligen var ärligt menat.

Det kan vara komplimangen man fick för att man gjort något väldigt bra eller bara för att du är du.

Det kan vara en känsla som man bara liksom vill packa in så att den inte läcker ut och upplöses.

Det kan vara ett leende som mötte dig på vägen i din vardag och som sedan kom till att prägla återstoden av din dag.

Egentligen kan det vara så många olika saker,

det viktigaste är dock att det var just du som fick känslan till dig och det är upp till dig hur du vill hantera den.

Kanske är det så att ju äldre man blir så tänker man liksom mer till på saker.

Upplever saker,

förnimmar dem,

och ser livet på ett annat sätt än när man var yngre.

Jag har upptäckt under senare år att jag har en liten låda eller ask om ni vill som jag kallar för minnen.

I den finns de minnen jag har bevarat från en tid som aldrig mer kommer igen och som är bara min.

Blev detta djupt tycker ni?

Ja,

kanske det blev så,

men jag tror att jag vet att det beror på en känsla så stark som kom till mig i morse och som jag nu lagt i min känslolåda.

Nu tycker ni att jag fått kluns i skallen igen antagligen.

Men jag bara ville skriva ner hur jag rent mentalt känner mig idag.

Jag har INTE gått och blivit mentalt opålitlig eller förvirrad,

det är bara så att ibland når känslorna så himla långt in i mig att jag måste dela med mig,

om än bara på print.