Igår när maken och jag var nere på stan så snappade jag upp ett litet samtal mellan en som jag förmodar mamma och hennes barn.
Mamman sa någonting i stil med,
Om det ska kunna komma ett barn till världen så behövs det en man och en kvinna, men det behöver inte betyda att en man och en man eller en kvinna och en kvinna inte kan vara ett par och älska varandra eller till och med gifta sig.
Man kan också då skaffa barn på andra sätt men det ska jag förklara för dig lite närmare när vi kommer hem.
Tyckte att det var ett så himla fint litet samtal mellan en vuxen och ett barn.
Fler och fler människor vågar komma ut och vara den som dom är,
och varje år när det är Regnbågsfestivalen så tänker jag på min dotter och hennes sambo.
Lyckliga dom som vågade,
lyckliga dom som kom ut,
lyckliga dom som vågar att stå för de människor som dom är.
Lyckliga alla de andra människorna i vår värld som verkligen står för och vågar visa sina känslor.
Med dessa tankar i mitt huvud Funderar Fundersamma Krutkärringen vidare på hur det egentligen var förr.
Med förr menar jag dessa människor som idag kommit en bra bit upp i åldern,
sådär 70-80 år gamla.
Det var säkert lika förekommande då de var unga men då vågade man inte stå för det eller ens föra det på tal.
Det fanns ju inte på kartan att man skulle våga sticka ut och tala om att man hade tycke för det samma könet.
Tänker på hur många av våra gamla som levt i ett långt äktenskap och under tiden skaffat barn men samtidigt känt och vetat att man egentligen inte valt det livet själv utan var mer eller mindre tvingad till att leva så för att samhället var som det var då.
Eftersom jag själv arbetar med åldringar så har jag genom åren upplevt att många äldre blir väldigt bittra när de blir gamla.
En del blir dementa och på något vis så har man lättare att prata om sitt liv då eftersom det är närminnet som sviktar medan gamla tider stanna kvar.
Jag minns speciellt ett par som för länge sedan gått till sista vilan.
De hade levt tillsammans och varit gifta i över 60 år.
3 barn hade kommit till världen hos detta par.
När mannen gått bort så blev kvinnan mer och mer dement och ibland kunde hon berätta om deras liv tillsammans som hon egentligen inte velat leva.
Hon hade vid flera tillfällen kommit underfund med att när maken "gick" på herrmiddag (som det så fint hette då) i själva verket "gick" till andra män.
Hur hon lyckades med att upptäcka detta vet jag inte men stundtals kunde jag höra henne sucka djupt när hon satt och pratade med sig själv.
Tragiskt är det i alla fall och säkert finns det många där ute som haft det på samma sätt.
Att liksom vara tvingad och fånge i något som inte alls kändes rätt.
Tur att saker förändras,
i alla fall här hos oss i Sverige.
Men vet ju också att det är svårt i många länder där människorna inte vågar komma ut,
där det inte är lika accepterat som här.
Nu vet jag att många inte delar mina åsikter som jag skrivit här,
men det gör absolut ingenting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar